17 juni 2011

Avlägsnande av gallblåsa

I ett rum fick jag fick sätta på mig en sjukhussärk, en likadan som jag hade på min när Harry föddes och dagarna efteråt. Det kändes ganska skönt att den här gången lämna ifrån sig något istället för att få med sig något livsomvälvande.

När kirurgen skulle rita ut var snittet vid navlen skulle göras fick jag dra skinnet upp mot hakan för att han skulle hitta den.

I operationssalen fick jag skrattanfall. Mycket olämpligt. Operationssköterskan frågade om hon råkat kittla mig, jag svarade ja och tog mig samman.

När narkosmedlet sprutades in stod en kvinna, vars uppgift i rummet var oklar, med händerna knäppta över magen och log mot mig bakom sitt munskydd. Om jag hade hunnit tänka innan jag somnade så hade jag tänkt att jag aldrig mer skulle vakna.

Narkosen satt djupt, samtalet mellan sköterskan och läkaren letade sig in i mitt medvetande långt innan kroppen blev redig. När sköterska lutade sig över mig och frågade hur jag mådde kommenterade jag istället läkarens samliv med sin hustru.

På sätt och vis fick jag också till sist ett medicinskt erkännande att min mage ser alldeles tokig ut när kirurgen skrattade när jag försäkrade honom om att inte var någon risk att den här magen skulle solas i år. Dock återfick han sin stela korrekthet snabbt och frågade vad jag menade med det.

På kvällen kom M och Harry med bilen för att hämta mig. Jag hörde dem redan i korridoren, Harry som sa kaaka kaaka och M som upplyste en sköterska om att han var här för att hämta sin fru.

30 maj 2011

1991

Mammas händer var vackra. De strök mig över kinden, drog upp blixtlåset på min jacka och vilade i knät när jag läste ur Elsas bok. Ibland var naglar målade röda. I en liten vit necessär i badrumsskåpet fanns sandpappersfilar, nagelbandskräm, bomullsrondeller, nagelsax, aceton, underlack, överlack och tåseparerare i skumplast. När de var nymålade var de så lena, i tv-soffan satt jag bredvid och strök hennes långfingernagel mot mina läppar och kind tills hon reste sig igen. Händerna var alltid lite torra, skinnflikar bildades vid sidan om tummarnas naglar. Under flikarna blottades den rödrosa undre huden allt eftersom de pillades bort med långfingret.

17 maj 2011

Sista dagen i april

Rökrummet är i egentlig mening inte något rum utan en del av väntrummet. En vägg av glas och en dörr, ett sterilt akvarium. Vi får ha cigaretter men inte tändare. Det är menat som en ynnest men fungerar mer som ett straff eftersom ingen i väntrummet orkar hämta en sköterska som kan ge en eld. Mannen som började sin fylla för flera dagar sedan i Södertälje kan knappt gå men är den som tillslut haffar en ung tjej med svarta trosor under de vita kläderna. Hon kommer tillbaka med en tändare och alla utom jag och pappa börjar leta i fickorna efter skrynkliga cigaretter. En ung och väldigt lång man hjälper södertäljebon, som lyckats ta sig ända till vattenbehållaren, vidare in i rökrummet. De sitter vid det runda bordet och för de salivuppblötta filtren mot mörkröda och köttiga läppar. Händerna darrar av abstinens så att glöden ramlar på bordet. Det är lätt att se vilka som knarkar och vilka som dricker. Drogarna sitter bredbenta med händerna på knäna och tittar stint framför sig, drinkarna har benen korsade och lutar svagt åt ett håll för att avlasta den skinka de fått b-vitamin spruta i. Pappa tippar sin kropp mot mig och samlar ihop tungan i några sekunder innan han frågar vad som kommer att hända nu. Jag svarar kort på pappas frågor. Vi väntar på att få träffa läkaren. Harry är hemma, han sover. Vi väntar på att få träffa läkaren. Ja, gästerna hann äta middag. Vi väntar på at få träffa läkaren. Sluta, det är en människa. Vi väntar på att få träffa läkaren. Jag vet att du saknar henne. Vi väntar på att få träffa läkaren. Det är valborgsmässoafton, vi hade öppnat en flaska vin men jag hann bara dricka ett glas men nu önskar jag att jag tagit med flaskan i bilen på väg in till stan. Spritångorna som kommer från Pappas mun får ögonen att tåras och jag känner mig som när jag spydde på A’s balkong på den där festen i gymnasiet.

13 maj 2011

Sömn

Harrys händer är alltid varma. När jag sitter bredvid honom i bilen brukar jag låta min högra hand vila på hans armstöd. Han tittar sömnigt ut genom fönstret och suger rytmiskt på nappen. Ibland tar han upp min hand och för den fram och tillbaka över sin kind. Ibland låter han den ligga och känner på fingrarna, ett i taget.

Sedan vi fick Harry är plötslig spädbarnsdöd M’s största rädsla. Det spelar ingen roll hur många läkare som säger att han inte behöver oroa sig, han måste ändå kontrollera andningen när Harry sover. På internet läste M om att plötslig spädbarnsdöd kunde inträffa ända upp till sex års ålder.

När Harrys andning tillsist blir jämn och händerna har slutat dra längs sängens spjälor ser han ut som en målning. Ansiktet är slätt och färgen jämn, fingrarna kröker sig lätt runt snuttefilten. Vid första andningskontrollen är scenen förändrad. Försommarljuset har försvunnit och bytts mot det kalla ljuset från lampan i hallen. Täcket är ihop knycklat vid fotändan och kinderna blossar röda. Det ljusa håret har mörknat av svett vid pannan och i nacken har lockarna samlat ihop sig och slutit sig i cirklar.

Bild: Egon Schiele

11 maj 2011

Bortlängtan

Jag skulle skriva ett inlägg om sommarstugan vi köpt, om hur jag alltid drömt om en egen stuga, i alla fall sedan jag läste Michelle Magorians Hemlängtan när jag var elva. Jag mindes så väl hur flickan i boken hittar en stuga i skogen och målar vackra mönster med schabloner över väggarna, gör den till sin. Jag läste om boken för att jag skulle få känna tillfredsställelsen i att ha uppfyllt en dröm som när den uppstod tedde sig så oändligt avlägsen. Det blev inget inlägg. Jag trodde att boken hade närt en längtan efter något alldeles eget att få vårda och göra till en del av sig själv. Berättelsen var inte ett dugg rosenröd när jag läste den den där kvällen. Ruby klättrade ner för byggställningarna på fasaden till sitt elevhem om nätterna för att fly från utanförskap och en familj som hon inte kunde känna som sin. Hennes stuga i skogen handlade ju inte alls om att måla schabloner och bygga hyllor av konservburkar och brädor. Och det gjorde nog inte min stuga heller.

Bild: Karin Mamma Andersson

29 april 2011

Sista veckan i april

Mitt hår är kortklippt och blonderat intill vithet. Huvudet syns på långt håll likt ett vitt knappnålshuvud på svart nålsdyna. Fastän klockan bara var strax efter sju på kvällen var det lugnt på centralstationen så jag drog upp kapuschongen och smög längs pelare och biljettautomater för att inte synas. Längst ner i hallen vid McDonalds satt han på en bänk med en tidning och bagen bredvid sig. Jag kunde inte komma nära utan att visa mig. Tryggt bakom en pelare och i skydd av gästerna på caféet framför stirrade jag på honom för att försäkra mig om att det verkligen var pappa som installerat sig på bänken. Jag stirrade tills jag inte visste vad jag såg längre, skuggorna i ansiktet blev till helskägg och de korta hårstråna på huvudet skapade effekten av ett ansikte mitt på hjässan. Tillslut ställde han sig upp för att sträcka på sig och jag kunde äntligen se honom bättre. Det var pappa före gastric bypassoperationen. Mannens tröja spände kring magen och han var säkert femton centimeter kortare än pappa. Hur kunde jag fått för mig att han skulle slagit läger på stationen bara för att han inte bodde där han sa att han bodde? Jag gick ut, rökte tre cigg på raken och gick ner igen för att ta tunnelbanan hem. Med huvudet hängande och luvan dragen över hår och panna förbannade jag min dramatiska och överreagerande impuls att leta efter honom på de utstötta och bortstöttas bänkar, pappa är väl ingen uteliggare.

Två dagar senare är jag på Vasagatan igen, halvspringer mot ett hotellrum efter ett tårdrypande sms om att allt rasar. Pappa luktar sprit och tar emot i lobbyn. Jag säger att jag redan vet att han dricker igen så vi kan lika gärna gå upp på hans rum. Han har ställt undan vindunken under sängen och fyllt glaset med ramlösa men jag ser röda klibbiga märken från läpparna på glaskanten. Han gråter och säger att han innan han tog en billig kryssning till Riga sovit på centralstationen några nätter. Jag blir glad, jag missade honom bara med några timmar.

Bild: Weegee

5 april 2011

Veckans lärdom

Harry har lärt sig att pussas. Ibland när jag kommer hem på eftermiddagarna och tar upp honom i famnen lägger han sina händer på var sida om huvudet, kvittrar lite, öppnar munnen och visar en slapp tunga innan han trycker munnen mot mitt ansikte. M undrar varför han inte pussar honom men jämt petar honom i näsan. Vi kom fram till att Harry gör mot oss det vi gör mot honom.

Bild: Mary Cassatt

Den oändliga historien

Det ser ut som att han har fått något i ögat. Han blinkar och blinkar, häller upp mer bubbelvatten fastän glaset nästan är fyllt. Han dricker en klunk, ställer ner glaset och lyfter det på en gång för att dricka igen. Han tar upp bunten med tidningar och slår den mot bordet för att jämna till högen, Fåglar i stockholmsområdet är i A5-format och glider ur bunten. Hans fumlande händer lyckas inte fånga den innan den far i golvet. Jag ser hur han passar på att dra fingret under ögat medan han böjer sig under bordet för att plocka upp tidningen. Pappa väntar på att det ska komma in pengar på kontot, det har han gjort i fyra år nu. När pengarna kommer ska allt bli bra igen, min syster ska vilja träffa honom igen, han ska betala igen pengarna han är skyldig oss, han kan börja dricka igen, han ska skaffa någonstans att bo, köpa en bil, göra en ny gastric bypass, träffa en tjej och han ska återupprätta sin status bland högdjuren. Så när jag sa att pengarna ensamma inte kunde rädda relationen med min syster gav jag honom en käftsmäll som kommer studsa mellan tinningarna och göra så att de anonyma väggarna i det sunkiga hotellrummet faller över honom. Men snart har han lyckas möblera om i hjärnan och mobilisera teflonet som får allt att rinna av, då blir allt som vanligt, som om inget någonsin sagts. När pengarna kommer blir allt bra.

Bild: William Turner

31 mars 2011

Tajta kläder är ändå dåligt för diafragman

Ingen jag känner, inte ens någon jag känner känner någon som ett år efter sin förlossning har en så hiskelig mage som jag. Under den, av nödvändighet, A-formade klänningen gömmer sig något mjukt och degigt. I takt med att kilona försvann fick magen allt tydligare formen av en magväska. Under skinnet har en ett vadderat band hängt sig löst runt höfterna. Fram på magen har väskan till hälften fyllts av en varm geléliknande fyllning som sväljer Harrys fötter när han kliver på den. På sidorna är magväskan dekorerad med blåaktiga tigerliknande ränder. När man drar fingrarna över dem känns strimmorna som långa ärr med alldeles tunt och lent skinn i skadan. Framtill på väskan sitter en sol, kring den sammanfallna navlen bildar det lösa skinnet strålar ut från det tillsynes bottenlösa hålets mitt. När magmusklerna spänns ändrar väskan form och det bildas bland rynkorna två gropar på var sida om en avlång upphöjd mitt. När jag står framför spegeln och spänner magen försöker jag hitta ett användningsområde för de stora groparna i allt det mjuka. Det skulle liksom kännas lite bättre om de hade en funktion men det enda jag kommer på är att jag kan hälla salt i dem när jag ska dricka tequila. Men det är en väldigt dålig idé.

28 mars 2011

Imse Vimse spindel klättrar upp för trå'n...

Harry har barnastma, han får medicin i inhalator med mask flera gånger om dagen nu. Ögon spelar, huden färgas röd, tårarna rinner och kroppen spänns i en båge. Om vi är hemma båda två håller en honom i ett järngrepp medan den andra sjunger hans favoritsång, om inte så blir han bara fasthållen. Varje gång går hjärtat sönder lite och astmaläkarens ord trycker hårt mot tårkanalen medan jag försöker koppla bort mammainstinkterna. I mottagningsrummet hade Harry förtvivlat krupit upp mot min axel för att komma undan det kalla stetoskopet när läkaren utbrast; skydda honom inte! Jag hade inte tryckt ner honom i knät igen och läkaren var otålig och berättade med sin korta mening att här fanns inget utrymme för känslor, att en vek mamma inte råder bot på sjukdom.

Bild. Diane Arbus