Tajta kläder är ändå dåligt för diafragman

Ingen jag känner, inte ens någon jag känner känner någon som ett år efter sin förlossning har en så hiskelig mage som jag. Under den, av nödvändighet, A-formade klänningen gömmer sig något mjukt och degigt. I takt med att kilona försvann fick magen allt tydligare formen av en magväska. Under skinnet har en ett vadderat band hängt sig löst runt höfterna. Fram på magen har väskan till hälften fyllts av en varm geléliknande fyllning som sväljer Harrys fötter när han kliver på den. På sidorna är magväskan dekorerad med blåaktiga tigerliknande ränder. När man drar fingrarna över dem känns strimmorna som långa ärr med alldeles tunt och lent skinn i skadan. Framtill på väskan sitter en sol, kring den sammanfallna navlen bildar det lösa skinnet strålar ut från det tillsynes bottenlösa hålets mitt. När magmusklerna spänns ändrar väskan form och det bildas bland rynkorna två gropar på var sida om en avlång upphöjd mitt. När jag står framför spegeln och spänner magen försöker jag hitta ett användningsområde för de stora groparna i allt det mjuka. Det skulle liksom kännas lite bättre om de hade en funktion men det enda jag kommer på är att jag kan hälla salt i dem när jag ska dricka tequila. Men det är en väldigt dålig idé.