Bortlängtan

Jag skulle skriva ett inlägg om sommarstugan vi köpt, om hur jag alltid drömt om en egen stuga, i alla fall sedan jag läste Michelle Magorians Hemlängtan när jag var elva. Jag mindes så väl hur flickan i boken hittar en stuga i skogen och målar vackra mönster med schabloner över väggarna, gör den till sin. Jag läste om boken för att jag skulle få känna tillfredsställelsen i att ha uppfyllt en dröm som när den uppstod tedde sig så oändligt avlägsen. Det blev inget inlägg. Jag trodde att boken hade närt en längtan efter något alldeles eget att få vårda och göra till en del av sig själv. Berättelsen var inte ett dugg rosenröd när jag läste den den där kvällen. Ruby klättrade ner för byggställningarna på fasaden till sitt elevhem om nätterna för att fly från utanförskap och en familj som hon inte kunde känna som sin. Hennes stuga i skogen handlade ju inte alls om att måla schabloner och bygga hyllor av konservburkar och brädor. Och det gjorde nog inte min stuga heller.

Bild: Karin Mamma Andersson