Mitt hår är kortklippt och blonderat intill vithet. Huvudet syns på långt håll likt ett vitt knappnålshuvud på svart nålsdyna. Fastän klockan bara var strax efter sju på kvällen var det lugnt på centralstationen så jag drog upp kapuschongen och smög längs pelare och biljettautomater för att inte synas. Längst ner i hallen vid McDonalds satt han på en bänk med en tidning och bagen bredvid sig. Jag kunde inte komma nära utan att visa mig. Tryggt bakom en pelare och i skydd av gästerna på caféet framför stirrade jag på honom för att försäkra mig om att det verkligen var pappa som installerat sig på bänken. Jag stirrade tills jag inte visste vad jag såg längre, skuggorna i ansiktet blev till helskägg och de korta hårstråna på huvudet skapade effekten av ett ansikte mitt på hjässan. Tillslut ställde han sig upp för att sträcka på sig och jag kunde äntligen se honom bättre. Det var pappa före gastric bypassoperationen. Mannens tröja spände kring magen och han var säkert femton centimeter kortare än pappa. Hur kunde jag fått för mig att han skulle slagit läger på stationen bara för att han inte bodde där han sa att han bodde? Jag gick ut, rökte tre cigg på raken och gick ner igen för att ta tunnelbanan hem. Med huvudet hängande och luvan dragen över hår och panna förbannade jag min dramatiska och överreagerande impuls att leta efter honom på de utstötta och bortstöttas bänkar, pappa är väl ingen uteliggare. Två dagar senare är jag på Vasagatan igen, halvspringer mot ett hotellrum efter ett tårdrypande sms om att allt rasar. Pappa luktar sprit och tar emot i lobbyn. Jag säger att jag redan vet att han dricker igen så vi kan lika gärna gå upp på hans rum. Han har ställt undan vindunken under sängen och fyllt glaset med ramlösa men jag ser röda klibbiga märken från läpparna på glaskanten. Han gråter och säger att han innan han tog en billig kryssning till Riga sovit på centralstationen några nätter. Jag blir glad, jag missade honom bara med några timmar.
Bild: Weegee
1 kommentar:
Men... men ... A-M
Skicka en kommentar