1991

Mammas händer var vackra. De strök mig över kinden, drog upp blixtlåset på min jacka och vilade i knät när jag läste ur Elsas bok. Ibland var naglar målade röda. I en liten vit necessär i badrumsskåpet fanns sandpappersfilar, nagelbandskräm, bomullsrondeller, nagelsax, aceton, underlack, överlack och tåseparerare i skumplast. När de var nymålade var de så lena, i tv-soffan satt jag bredvid och strök hennes långfingernagel mot mina läppar och kind tills hon reste sig igen. Händerna var alltid lite torra, skinnflikar bildades vid sidan om tummarnas naglar. Under flikarna blottades den rödrosa undre huden allt eftersom de pillades bort med långfingret.

Sista dagen i april

Rökrummet är i egentlig mening inte något rum utan en del av väntrummet. En vägg av glas och en dörr, ett sterilt akvarium. Vi får ha cigaretter men inte tändare. Det är menat som en ynnest men fungerar mer som ett straff eftersom ingen i väntrummet orkar hämta en sköterska som kan ge en eld. Mannen som började sin fylla för flera dagar sedan i Södertälje kan knappt gå men är den som tillslut haffar en ung tjej med svarta trosor under de vita kläderna. Hon kommer tillbaka med en tändare och alla utom jag och pappa börjar leta i fickorna efter skrynkliga cigaretter. En ung och väldigt lång man hjälper södertäljebon, som lyckats ta sig ända till vattenbehållaren, vidare in i rökrummet. De sitter vid det runda bordet och för de salivuppblötta filtren mot mörkröda och köttiga läppar. Händerna darrar av abstinens så att glöden ramlar på bordet. Det är lätt att se vilka som knarkar och vilka som dricker. Drogarna sitter bredbenta med händerna på knäna och tittar stint framför sig, drinkarna har benen korsade och lutar svagt åt ett håll för att avlasta den skinka de fått b-vitamin spruta i. Pappa tippar sin kropp mot mig och samlar ihop tungan i några sekunder innan han frågar vad som kommer att hända nu. Jag svarar kort på pappas frågor. Vi väntar på att få träffa läkaren. Harry är hemma, han sover. Vi väntar på att få träffa läkaren. Ja, gästerna hann äta middag. Vi väntar på at få träffa läkaren. Sluta, det är en människa. Vi väntar på att få träffa läkaren. Jag vet att du saknar henne. Vi väntar på att få träffa läkaren. Det är valborgsmässoafton, vi hade öppnat en flaska vin men jag hann bara dricka ett glas men nu önskar jag att jag tagit med flaskan i bilen på väg in till stan. Spritångorna som kommer från Pappas mun får ögonen att tåras och jag känner mig som när jag spydde på A’s balkong på den där festen i gymnasiet.

Sömn

Harrys händer är alltid varma. När jag sitter bredvid honom i bilen brukar jag låta min högra hand vila på hans armstöd. Han tittar sömnigt ut genom fönstret och suger rytmiskt på nappen. Ibland tar han upp min hand och för den fram och tillbaka över sin kind. Ibland låter han den ligga och känner på fingrarna, ett i taget.

Sedan vi fick Harry är plötslig spädbarnsdöd M’s största rädsla. Det spelar ingen roll hur många läkare som säger att han inte behöver oroa sig, han måste ändå kontrollera andningen när Harry sover. På internet läste M om att plötslig spädbarnsdöd kunde inträffa ända upp till sex års ålder.

När Harrys andning tillsist blir jämn och händerna har slutat dra längs sängens spjälor ser han ut som en målning. Ansiktet är slätt och färgen jämn, fingrarna kröker sig lätt runt snuttefilten. Vid första andningskontrollen är scenen förändrad. Försommarljuset har försvunnit och bytts mot det kalla ljuset från lampan i hallen. Täcket är ihop knycklat vid fotändan och kinderna blossar röda. Det ljusa håret har mörknat av svett vid pannan och i nacken har lockarna samlat ihop sig och slutit sig i cirklar.

Bild: Egon Schiele

Bortlängtan

Jag skulle skriva ett inlägg om sommarstugan vi köpt, om hur jag alltid drömt om en egen stuga, i alla fall sedan jag läste Michelle Magorians Hemlängtan när jag var elva. Jag mindes så väl hur flickan i boken hittar en stuga i skogen och målar vackra mönster med schabloner över väggarna, gör den till sin. Jag läste om boken för att jag skulle få känna tillfredsställelsen i att ha uppfyllt en dröm som när den uppstod tedde sig så oändligt avlägsen. Det blev inget inlägg. Jag trodde att boken hade närt en längtan efter något alldeles eget att få vårda och göra till en del av sig själv. Berättelsen var inte ett dugg rosenröd när jag läste den den där kvällen. Ruby klättrade ner för byggställningarna på fasaden till sitt elevhem om nätterna för att fly från utanförskap och en familj som hon inte kunde känna som sin. Hennes stuga i skogen handlade ju inte alls om att måla schabloner och bygga hyllor av konservburkar och brädor. Och det gjorde nog inte min stuga heller.

Bild: Karin Mamma Andersson