Harry har barnastma, han får medicin i inhalator med mask flera gånger om dagen nu. Ögon spelar, huden färgas röd, tårarna rinner och kroppen spänns i en båge. Om vi är hemma båda två håller en honom i ett järngrepp medan den andra sjunger hans favoritsång, om inte så blir han bara fasthållen. Varje gång går hjärtat sönder lite och astmaläkarens ord trycker hårt mot tårkanalen medan jag försöker koppla bort mammainstinkterna. I mottagningsrummet hade Harry förtvivlat krupit upp mot min axel för att komma undan det kalla stetoskopet när läkaren utbrast; skydda honom inte! Jag hade inte tryckt ner honom i knät igen och läkaren var otålig och berättade med sin korta mening att här fanns inget utrymme för känslor, att en vek mamma inte råder bot på sjukdom. Bild. Diane Arbus
2 kommentarer:
Det svåraste, verkligen. Stackars Harry. Ibland minns jag med sådan intensitet hur ont allting gjorde när man var liten. Hur man snubblande och skrapade knät och liksom inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag minns inte när det slutade. Jag minns inte när jag ramlade första gången och inte grät utan bara reste mig igen.
Ja, det är synd om Harry, men egentligen tror jag att han mest blir förbannad fast mitt hjärta har svårt att se det så. Men nu har vi som en liten dans och sångföreställning varje gång han ska puffas och det tycker han är ganska roligt och glömmer att vara förbannad.
Skicka en kommentar