17 juni 2011

Avlägsnande av gallblåsa

I ett rum fick jag fick sätta på mig en sjukhussärk, en likadan som jag hade på min när Harry föddes och dagarna efteråt. Det kändes ganska skönt att den här gången lämna ifrån sig något istället för att få med sig något livsomvälvande.

När kirurgen skulle rita ut var snittet vid navlen skulle göras fick jag dra skinnet upp mot hakan för att han skulle hitta den.

I operationssalen fick jag skrattanfall. Mycket olämpligt. Operationssköterskan frågade om hon råkat kittla mig, jag svarade ja och tog mig samman.

När narkosmedlet sprutades in stod en kvinna, vars uppgift i rummet var oklar, med händerna knäppta över magen och log mot mig bakom sitt munskydd. Om jag hade hunnit tänka innan jag somnade så hade jag tänkt att jag aldrig mer skulle vakna.

Narkosen satt djupt, samtalet mellan sköterskan och läkaren letade sig in i mitt medvetande långt innan kroppen blev redig. När sköterska lutade sig över mig och frågade hur jag mådde kommenterade jag istället läkarens samliv med sin hustru.

På sätt och vis fick jag också till sist ett medicinskt erkännande att min mage ser alldeles tokig ut när kirurgen skrattade när jag försäkrade honom om att inte var någon risk att den här magen skulle solas i år. Dock återfick han sin stela korrekthet snabbt och frågade vad jag menade med det.

På kvällen kom M och Harry med bilen för att hämta mig. Jag hörde dem redan i korridoren, Harry som sa kaaka kaaka och M som upplyste en sköterska om att han var här för att hämta sin fru.