Sömn

Harrys händer är alltid varma. När jag sitter bredvid honom i bilen brukar jag låta min högra hand vila på hans armstöd. Han tittar sömnigt ut genom fönstret och suger rytmiskt på nappen. Ibland tar han upp min hand och för den fram och tillbaka över sin kind. Ibland låter han den ligga och känner på fingrarna, ett i taget.

Sedan vi fick Harry är plötslig spädbarnsdöd M’s största rädsla. Det spelar ingen roll hur många läkare som säger att han inte behöver oroa sig, han måste ändå kontrollera andningen när Harry sover. På internet läste M om att plötslig spädbarnsdöd kunde inträffa ända upp till sex års ålder.

När Harrys andning tillsist blir jämn och händerna har slutat dra längs sängens spjälor ser han ut som en målning. Ansiktet är slätt och färgen jämn, fingrarna kröker sig lätt runt snuttefilten. Vid första andningskontrollen är scenen förändrad. Försommarljuset har försvunnit och bytts mot det kalla ljuset från lampan i hallen. Täcket är ihop knycklat vid fotändan och kinderna blossar röda. Det ljusa håret har mörknat av svett vid pannan och i nacken har lockarna samlat ihop sig och slutit sig i cirklar.

Bild: Egon Schiele