H föddes för snart ett år sedan. När höggravida S frågar hur ont det gjorde försöker jag minnas. Min kropp vet att det gjorde ont men hjärnan tycks ha givit kroppsminnet en selektiv funktion som låter smärtsamma och traumatiska händelser som sannolikt kan inträffa igen höljas i dunkel. Jag vill inte låta som en sådan där jävla käck homeopatpillerknaprande mamma så jag svarar att det gjorde ont som satan men att det gick att hantera med hjälp av epiduralbedövning. S är nervös och har tusen frågor om vad som händer och hur det känns, jag vet vad hon vill höra och ger henne det. Jag berättar hur han skrek och tog sina första andetag. Hur all smärta försvann. Hur han lades hos mig och efter bara några minuter kravlade sig mot bröstet och började suga. Jag berättade inte att jag inte hörde H’s första skrik eftersom jag skrek själv och att jag fick fråga M om pojken levde. Jag berättade inte att ingen av oss ville klippa navelsträngen, att allt var blodigt. Och jag berättade inte att jag var så trött på graviditets-förlossnings-bebisgrejen att jag bara ville få vara ifred när H väl kommit ut.
Mina erfarenheter från förlossningen passar inte in i mamma-myten som redan färdigbakade mammor effektivt förmedlar till höger och vänster och som gör att man känner sig som ett misslyckande redan innan mjölken hunnit rinna till.
Bild: Andrea Mantegna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar