Tajta kläder är ändå dåligt för diafragman

Ingen jag känner, inte ens någon jag känner känner någon som ett år efter sin förlossning har en så hiskelig mage som jag. Under den, av nödvändighet, A-formade klänningen gömmer sig något mjukt och degigt. I takt med att kilona försvann fick magen allt tydligare formen av en magväska. Under skinnet har en ett vadderat band hängt sig löst runt höfterna. Fram på magen har väskan till hälften fyllts av en varm geléliknande fyllning som sväljer Harrys fötter när han kliver på den. På sidorna är magväskan dekorerad med blåaktiga tigerliknande ränder. När man drar fingrarna över dem känns strimmorna som långa ärr med alldeles tunt och lent skinn i skadan. Framtill på väskan sitter en sol, kring den sammanfallna navlen bildar det lösa skinnet strålar ut från det tillsynes bottenlösa hålets mitt. När magmusklerna spänns ändrar väskan form och det bildas bland rynkorna två gropar på var sida om en avlång upphöjd mitt. När jag står framför spegeln och spänner magen försöker jag hitta ett användningsområde för de stora groparna i allt det mjuka. Det skulle liksom kännas lite bättre om de hade en funktion men det enda jag kommer på är att jag kan hälla salt i dem när jag ska dricka tequila. Men det är en väldigt dålig idé.

Imse Vimse spindel klättrar upp för trå'n...

Harry har barnastma, han får medicin i inhalator med mask flera gånger om dagen nu. Ögon spelar, huden färgas röd, tårarna rinner och kroppen spänns i en båge. Om vi är hemma båda två håller en honom i ett järngrepp medan den andra sjunger hans favoritsång, om inte så blir han bara fasthållen. Varje gång går hjärtat sönder lite och astmaläkarens ord trycker hårt mot tårkanalen medan jag försöker koppla bort mammainstinkterna. I mottagningsrummet hade Harry förtvivlat krupit upp mot min axel för att komma undan det kalla stetoskopet när läkaren utbrast; skydda honom inte! Jag hade inte tryckt ner honom i knät igen och läkaren var otålig och berättade med sin korta mening att här fanns inget utrymme för känslor, att en vek mamma inte råder bot på sjukdom.

Bild. Diane Arbus

Pappan och barnet

Harry och M går till kyrkans öppna förskola nästan varje dag. M brukar bara svepa in Harry i en filt. Han blir ett litet bylte och bara näsan sticker fram mellan filt och för stor mössa. Väl inne lossar han på filten och sätter Harry på stengolvet. Utan förödande klädavtagning kryper han snabbt iväg mot lekrummet.
Häromdagen smet jag från skolan för att gå med Harry till öppna förskolan i stället. M rådde mig att göra på samma sätt som han själv; Han vill ha det så, inget annat barn kommer in från hallen så snabbt som Harry. Och låt honom krypa själv, han vill göra det själv. Sätt dig bara vid dörren i lekrummet så vet han var du är för där sitter alltid jag.

Jag har i alla fall samma frisyr som September

Jag blev uppringd för att vara med i en undersökning om musiksmak och radiokanaler, jag visades vara en person med en sådan smak att jag inte alls kunde medverka i testet. Lugna favoriter är tydligen så skämmigt att man inte ens gör marknadsundersökningar om den.

Ja, lite desillusionerad

Den lilla restaurangen var fullsatt och huvuden fick flyttas tätt ihop för att höra varandra. K fingrade på sjalen och jag sa: Vi lurade oss själva. Vi trodde att vi kunde leva i jämställdhet bara vi bestämde oss för det, att det var upp till oss att forma våra egna liv. Vi lurade oss själva då, det är därför allt är så svårt nu. I gymnasiet rakade jag av mig håret, klistrade fast feministiska slagord på skyltfönstret till Golden Rose och la skäms-på-dig-lappar i porrtidningar i minilivs-butiken. Världen, måhända smutsig och grym, låg för mina fötter och jag trodde att samhällets maktstrukturer inte gällde mig.

Foto: Bruce Davidson

Efter

Livet förändras med barn, men det gör inte omgivningen. Alltså vill mina vänner fortfarande dricka öl, gå ut och resa på spontanweekendresor till Barcelona. Alltså är jag lite ensam. Alltså ska vi i kväll på parmiddag till min enda vän som också har barn. I varandras sällskap kan vi slappna av och behöver inte låtsas som inget alls har förändrats sedan knoddarna kom.

Bild: Boubat

Hur va det nu det va?

H föddes för snart ett år sedan. När höggravida S frågar hur ont det gjorde försöker jag minnas. Min kropp vet att det gjorde ont men hjärnan tycks ha givit kroppsminnet en selektiv funktion som låter smärtsamma och traumatiska händelser som sannolikt kan inträffa igen höljas i dunkel. Jag vill inte låta som en sådan där jävla käck homeopatpillerknaprande mamma så jag svarar att det gjorde ont som satan men att det gick att hantera med hjälp av epiduralbedövning. S är nervös och har tusen frågor om vad som händer och hur det känns, jag vet vad hon vill höra och ger henne det. Jag berättar hur han skrek och tog sina första andetag. Hur all smärta försvann. Hur han lades hos mig och efter bara några minuter kravlade sig mot bröstet och började suga. Jag berättade inte att jag inte hörde H’s första skrik eftersom jag skrek själv och att jag fick fråga M om pojken levde. Jag berättade inte att ingen av oss ville klippa navelsträngen, att allt var blodigt. Och jag berättade inte att jag var så trött på graviditets-förlossnings-bebisgrejen att jag bara ville få vara ifred när H väl kommit ut.
Mina erfarenheter från förlossningen passar inte in i mamma-myten som redan färdigbakade mammor effektivt förmedlar till höger och vänster och som gör att man känner sig som ett misslyckande redan innan mjölken hunnit rinna till.

Bild: Andrea Mantegna